. (Tack Gunnar)

regnet stiger i mig och

åskan slocknar långsamt på himlen

sträcker ut sig på marken

vinden breder ut sina vingar

sluter dig i dem och

mina lungor exploderar

varje sömnlöst andetag

blinda för ljuset

dömda till livet

att vanka av och an

enough already! dags att lägga denna till handlingarna.

Det är söndagkväll och jag tänker

 att du ska komma och fylla i sprickorna i fundamentet
du ska vara det där mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver,

det som när allt kommer omkring betyder något och
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, som en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.

för sent insåg jag mitt misstag,

 vaknade av bussens trötta stön och pensionären som desperat

försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka  men insåg det lönlösa i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel  frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner

som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det

*

går alltid vilse i

all tid och allt rum och

sträcker på mig ibland, känner

min lägenhet är för liten att slarva bort sig i egentligen,

men den är stor nog för att rymma dig, stor

nog att rymma oss och därför

är den stor nog att rymma, stor nog

att försvinna i

och du såg mig idag och jag dig men

jag fortsatte läsa, för det är nog

det enda jag egentligen kan

jag har alltid läst bättre än jag skrivit

betraktat bättre än jag deltagit

där är solen som bränner, fastnaglad på himlen

det är vi som snurrar säger dom och det är tiden, det är rymden och

allt som spricker i värmen är vårt

allt det som rämnar är bara tid och rum

*

en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på
så som vissa gör
jag tror på den torra huden
de avbitna naglarna

dina avgnagda ben

korslagda armars motstånd

dom spricker så lätt nu

och din tunna, transparenta hy

kysser ditt vilande hjärta

smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill

Och jag är en varlig jävel, Robin :)

*

Jag är

en varlig jävel;

husen slipper mina

skumma blickar övervaka

där jag stryker längs

husväggarna

i din stad

*

årsringar

Du är marken jag går på och Morgonen nynnandes
på en ödets ironi, en mardrömssymfoni om
ett hjärta i vila, gömt mellan raderna, glömt
mellan nätterna Du är den annalkande
dagen, ett sätt att inte gå itu, att inte förtvivlat
Söka efter gåtan till svaret du redan har Du är
allt vi aldrig visste, min skakande hand och Din
moståndets mask som delar mig mitt itu Nu ser
du precis hur gammal jag är.

1,2,3

Ibland tror jag att du ska komma, fylla i sprickorna i fundamentet
du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som
när allt kommer omkring
betyder något
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.

för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar
av bussens trötta stön; pensionären som
desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka, men insåg det lönlösa
i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner
som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det

men hon, min siamesiska tvilling
hon följer mig blint; låter mig använda henne mot dig,
gång efter gång, vill egentligen
låta det blixtra till i skallen
låta dig ta form
vill helst återföra dig till det där mellanrummet,
låta dikten anta abstraktare former
känner mig liksom säkrare ju längre från den jag är,
den skall bara anas i tomrummen
ord är döda, det är luften som ger dem liv
och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet

*

minns knappt när jag såg dig sist
i minnesbilden är du ett ljust tomrum
mot en fond av svensk sommar
en gräsmatta
full av mjuk mossa
ett rangligt bord
dukat med morsans finporslin
jag måste ha varit fyra eller fem,
det var den gången jag tjatade mig till det sista
det sista i farsans konjaksglas
det tog tjugo år innan jag drack konjak igen
antar att det blev tid att glömma

mitt i bilden, du en ljus låga
förtär långsamt bilden,
jag minns att jag förtvivlad, skamsen
inte kunde minnas den en gång
nu är det bara du som saknas,
bara du som brinner
gräsmattan är fortfarande
full av mjuk mossa
bordet är fortfarande rangligt
och morsan har fortfarande kvar sitt finporslin
jag blir snart trettio
trettio och om tjugo år
hoppas jag minnas att jag mindes en gång


”Och lågan stiger... det är som om blommorna
trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.”

*

en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på,
så som vissa gör
jag tror på den torra huden,
de avbitna naglarna
smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill

Jag finns till därför att

du gör det

därför att

markerna spirar och

spricker; du finns till

därför att jag gör det

därför att jag förlåter,

men stör ej,

mina korslagda ben i skuggan,

din dans i solljus och

vi finns till därför att

dom gör det.

Ibland tror jag att du ska komma, fylla i sprickorna i fundamentet

du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som

när allt kommer omkring

betyder något

jag förnam dig idag på bussen

då den passerade Kronprinsen, men jag var alltför upptagen

funderade på hur de som bor där känner det nu när

någon har byggt ett högre hus.


för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar

av bussens trötta stön; pensionären som

desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret

försökte vinka, men insåg det lönlösa

i att vinka åt någon lika blind


att låta det blixtra till i skallen

att ge dig form

vill helst återföra dig till det där mellanrummet,

låta dikten anta abstraktare former

känner mig liksom säkrare ju längre från verkligheten jag är,

den skall bara anas i tomrummen

ord är döda, det är luften som ger dem liv.


Och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet

Plötsligt pekar hon

mot himlen med sin vita käpp


"Jag känner mig sådär ibland"

Tittar upp och ser

stora sjok av mörka fåglar som

skymmer min sikt

flaxar frenetiskt mot vinden,

som perfekt matchar kraften i deras vingslag

singlar utmattade ner

som snöflingor från nattsvart himmel

var och en unik

strountes samma

Men bara ord,

vem släppte in dom?

döda, ur grav, i grav

griper om min hals

möter en ny höst


Men bara ord,

sover, andas i dig

resonerar i mig

delar medvetandet itu

finner mening hos någon annan


Men bara ord,

nakna, vibrerar i kylan

i oss, finner botten

i allt och inget,

mening i sin omgivning

mening, men bara ord

Det känns liksom i andningen. Hur allt närmar sig, sluter sig sakta.
Försöker hålla mig kvar, men jag har aldrig kunnat.
Vinterkylan tränger in genom fönsterspringan med dofter av cirklar sedan länge slutna.
Berör mig. Illa. Undflyr fortfarande min.