att vattna en växt till döds
dräpa omsorgsfullt

här vilar Narcissus
min skatt, min skuld

Oderstrasse Blues (ibland skrivs låtar utan att bli klara)

blåser ut trabanten på gatan
skriver "ich liebe" i rutans smuts
blåser ut alla orden, det är ändå
luften som ger dem lust
som om att lämna det som varit
kanske vore nog
men man kan aldrig lämna allt
man kan aldrig lämna allt

*

morgonen som jagar oss och
fåglarna som sjunger, trots mig
och kunde jag följa dig åter
till slocknade stjärnor,
kunde du drömma mig närmare

kunde jag göra dig sällskap
till den nedstigna solen,
bortom verkligheten,
drömska, sömndruckna, törstande
drömmar öppnar mina ögon

att åter falla i sömn

svepa in oss i månens silvertäcke

*

Man har sett så mycket
av evigheten ändå

fyllt lungorna till bristningsgränsen

strålande från mitt bröst
ett allt

andas ut
åh, fladdrande ljus
släck mig!

* (remake, någon hade rätt en gång)

du är marken jag går på om morgonen
nynnandes på en ödets ironi,
en mardrömssymfoni om
ett hjärta i vila,
gömt mellan raderna,
glömt mellan nätterna

Du är den annalkande dagen,
ett sätt att inte gå itu,
att inte förtvivlat
söka efter gåtan
till svaret du redan har

Du är allt vi aldrig visste,
min skakande hand och
din motståndets mask som
delar mig mitt itu
nu ser du precis hur gammal jag är.

*

Och min axel ömmar efter dig.

*

där är solen som bränner, fastnaglad på himlen
det är vi som snurrar säger dom och det är tiden, det är rymden och
allt som spricker i värmen är vårt

allt det som rämnar är bara tid och rum

.

din hand mot min heta panna
spricker

mitt arbetslösa hjärta
och klockan är fyra där just jag sitter och där just det
som skräms
är just det
som vi aldrig kunde vara

glasbiten på stranden och det faktum
att den är mjuk
men delad
vass

.

trafiken har vaknat nu

regnet slutat slå mot fönstret

det som skänkte mig ro är borta,

åskviggarna som färgade ditt hår och

tro blir till antaganden blir till fakta

det som är stort i mig

är inget i dig

lånade ord är allt jag förmår

och gatlyktan stryker ditt hår,

väcker mig i sömnen.

.

För första gången

och den sista

lever jag

vinden rör dig men

dikten dröjer sig kvar

i mig

finns inte

i dig

är den mitt hjärta som stannar