Du är marken jag går på och Morgonen nynnandes
på en ödets ironi, en mardrömssymfoni om
ett hjärta i vila, gömt mellan raderna, glömt
mellan nätterna Du är den annalkande
dagen, ett sätt att inte gå itu, att inte förtvivlat
Söka efter gåtan till svaret du redan har Du är
allt vi aldrig visste, min skakande hand och Din
moståndets mask som delar mig mitt itu Nu ser
du precis hur gammal jag är.
torsdag 7 april 2011
onsdag 6 april 2011
1,2,3
Ibland tror jag att du ska komma, fylla i sprickorna i fundamentet
du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som
när allt kommer omkring
betyder något
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.
för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar
av bussens trötta stön; pensionären som
desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka, men insåg det lönlösa
i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner
som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det
men hon, min siamesiska tvilling
hon följer mig blint; låter mig använda henne mot dig,
gång efter gång, vill egentligen
låta det blixtra till i skallen
låta dig ta form
vill helst återföra dig till det där mellanrummet,
låta dikten anta abstraktare former
känner mig liksom säkrare ju längre från den jag är,
den skall bara anas i tomrummen
ord är döda, det är luften som ger dem liv
och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet
*
minns knappt när jag såg dig sist
i minnesbilden är du ett ljust tomrum
mot en fond av svensk sommar
en gräsmatta
full av mjuk mossa
ett rangligt bord
dukat med morsans finporslin
jag måste ha varit fyra eller fem,
det var den gången jag tjatade mig till det sista
det sista i farsans konjaksglas
det tog tjugo år innan jag drack konjak igen
antar att det blev tid att glömma
mitt i bilden, du en ljus låga
förtär långsamt bilden,
jag minns att jag förtvivlad, skamsen
inte kunde minnas den en gång
nu är det bara du som saknas,
bara du som brinner
gräsmattan är fortfarande
full av mjuk mossa
bordet är fortfarande rangligt
och morsan har fortfarande kvar sitt finporslin
jag blir snart trettio
trettio och om tjugo år
hoppas jag minnas att jag mindes en gång
”Och lågan stiger... det är som om blommorna
trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.”
*
en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på,
så som vissa gör
jag tror på den torra huden,
de avbitna naglarna
smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill
du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som
när allt kommer omkring
betyder något
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.
för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar
av bussens trötta stön; pensionären som
desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka, men insåg det lönlösa
i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner
som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det
men hon, min siamesiska tvilling
hon följer mig blint; låter mig använda henne mot dig,
gång efter gång, vill egentligen
låta det blixtra till i skallen
låta dig ta form
vill helst återföra dig till det där mellanrummet,
låta dikten anta abstraktare former
känner mig liksom säkrare ju längre från den jag är,
den skall bara anas i tomrummen
ord är döda, det är luften som ger dem liv
och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet
*
minns knappt när jag såg dig sist
i minnesbilden är du ett ljust tomrum
mot en fond av svensk sommar
en gräsmatta
full av mjuk mossa
ett rangligt bord
dukat med morsans finporslin
jag måste ha varit fyra eller fem,
det var den gången jag tjatade mig till det sista
det sista i farsans konjaksglas
det tog tjugo år innan jag drack konjak igen
antar att det blev tid att glömma
mitt i bilden, du en ljus låga
förtär långsamt bilden,
jag minns att jag förtvivlad, skamsen
inte kunde minnas den en gång
nu är det bara du som saknas,
bara du som brinner
gräsmattan är fortfarande
full av mjuk mossa
bordet är fortfarande rangligt
och morsan har fortfarande kvar sitt finporslin
jag blir snart trettio
trettio och om tjugo år
hoppas jag minnas att jag mindes en gång
”Och lågan stiger... det är som om blommorna
trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.”
*
en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på,
så som vissa gör
jag tror på den torra huden,
de avbitna naglarna
smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)