Ibland tror jag att du ska komma, fylla i sprickorna i fundamentet

du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som

när allt kommer omkring

betyder något

jag förnam dig idag på bussen

då den passerade Kronprinsen, men jag var alltför upptagen

funderade på hur de som bor där känner det nu när

någon har byggt ett högre hus.


för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar

av bussens trötta stön; pensionären som

desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret

försökte vinka, men insåg det lönlösa

i att vinka åt någon lika blind


att låta det blixtra till i skallen

att ge dig form

vill helst återföra dig till det där mellanrummet,

låta dikten anta abstraktare former

känner mig liksom säkrare ju längre från verkligheten jag är,

den skall bara anas i tomrummen

ord är döda, det är luften som ger dem liv.


Och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet

Plötsligt pekar hon

mot himlen med sin vita käpp


"Jag känner mig sådär ibland"

Tittar upp och ser

stora sjok av mörka fåglar som

skymmer min sikt

flaxar frenetiskt mot vinden,

som perfekt matchar kraften i deras vingslag

singlar utmattade ner

som snöflingor från nattsvart himmel

var och en unik