Onsdag

dagen flyr
och den sjunkande solen rör havet
till ett grått skummande vansinne

Och så,
ödslig frid
Och så,
ljuspelare förvirrat flyende
längs vägarna

På natten
min puls mot din,
vissheten om att vi fötts bara för att leva,
endast för att dö.

Tisdag

Går så lätt,
som vore marken känslig, skör.
Skulle allting rasa,
skulle alla?

I själva verket är det skuret en horisont framför mig.
Varje steg blir brantare,
med all rätt! Men vems?

Den tunna tunna skäran där.
Inget ryms, men allt.