Torsdag

i höstens bleka, kalla natt

ett eko 

som förlorat sin källa

du bleka fina, vålnadsstilla skugga

rör mig

eller låt mig vara

ljudlös sång som klingar ut

en siluett

och inget mera

Onsdag

Blott en dag, ett ögonblick i sönder

Tisdag II

målar dig, ordlös
av död, ur kärlek
sänker volymen
för att slippa höra mig tala

Tisdag

leende
i dig ryms livet
den enda betydelsefulla tonen
ena sidan natten är den min
och
att dö vore bara en ursäkt för att inte leva

Måndag

i nattens tröstlösa ljus, ekots dystra sång
    liksom ett stadens brutna ackord,
tre brutna ryggar

balansakten, den slumpartade symmetrin
tydandet av rytmen och
    vill jag gärna tro
pulsen; det som var och vore,

fast vår enda verklighet är morgondag
min enda verklighet är skönhet
vår enda verklighet
    vars stråkar mist sin sanningshalt.