Ibland tror jag att du ska komma, fylla i sprickorna i fundamentet

du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som

när allt kommer omkring

betyder något

jag förnam dig idag på bussen

då den passerade Kronprinsen, men jag var alltför upptagen

funderade på hur de som bor där känner det nu när

någon har byggt ett högre hus.


för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar

av bussens trötta stön; pensionären som

desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret

försökte vinka, men insåg det lönlösa

i att vinka åt någon lika blind


att låta det blixtra till i skallen

att ge dig form

vill helst återföra dig till det där mellanrummet,

låta dikten anta abstraktare former

känner mig liksom säkrare ju längre från verkligheten jag är,

den skall bara anas i tomrummen

ord är döda, det är luften som ger dem liv.


Och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet

Plötsligt pekar hon

mot himlen med sin vita käpp


"Jag känner mig sådär ibland"

Tittar upp och ser

stora sjok av mörka fåglar som

skymmer min sikt

flaxar frenetiskt mot vinden,

som perfekt matchar kraften i deras vingslag

singlar utmattade ner

som snöflingor från nattsvart himmel

var och en unik

strountes samma

Men bara ord,

vem släppte in dom?

döda, ur grav, i grav

griper om min hals

möter en ny höst


Men bara ord,

sover, andas i dig

resonerar i mig

delar medvetandet itu

finner mening hos någon annan


Men bara ord,

nakna, vibrerar i kylan

i oss, finner botten

i allt och inget,

mening i sin omgivning

mening, men bara ord

Det känns liksom i andningen. Hur allt närmar sig, sluter sig sakta.
Försöker hålla mig kvar, men jag har aldrig kunnat.
Vinterkylan tränger in genom fönsterspringan med dofter av cirklar sedan länge slutna.
Berör mig. Illa. Undflyr fortfarande min.

Enkel

en enkel säng

i ett enkelt hem

en enkel tandborste

en enkel stol

vid ett enkelt bord

en ynklig man

i en enkel soffa

en enkel skivspelare

i ett enkelt hörn

sätter på en enkel låt,

tar en ynka öl

för att se dubbelt antar jag

Alltid skuggad

tänk vad tiden är lätt att glömma bort

småpratandes rör de sig utanför fönstret,

taxibilen står alltid där: taxametern nollställd inför det faktum att

allt är ett ögonblick

fönsterna, skitiga av sången i asfalten, släpper

inte in någon, precis som de hindrar

mig från att se ut

Du finns där. Anad. Bland skuggorna nedanför fönstret,

gatlyktan som flämtande kämpar för att utplåna det

mörker hon precis frammanat.

kastar ljus över oss

skuggor vi aldrig kommer undan

Hittade förra veckans onsdagsfyllediktning

man borde inte sova
bara för att natten faller på

låta den sippra genom fingrarna
allt skall ändå förgås

låt dagen gry i stillhet
bister
klar och grå

och slumra ej i onödan
tänk om klockan slår

satslösning

subjektiv kärlek,
som en ofullständig mening
älskar jag.
men saknar dig

att tala med ekot som bara lystrar till sin egen röst,
bara rida på ringarna på ytan
efter att själv ha ramlat i,
slippa undan,
för undan

att inkorporeras i staden,
likt tuggummit i asfalten.

Måndagen fann en favorit i repris

efter jobbet
spyr smälta tennsoldater över sprängda modellplan
leker mamma, pappa, barn med kassörskan på Ica

ligger bara där
omsorgsfullt målade
gula och blå