Det känns liksom i andningen. Hur allt närmar sig, sluter sig sakta.
Försöker hålla mig kvar, men jag har aldrig kunnat.
Vinterkylan tränger in genom fönsterspringan med dofter av cirklar sedan länge slutna.
Berör mig. Illa. Undflyr fortfarande min.

Enkel

en enkel säng

i ett enkelt hem

en enkel tandborste

en enkel stol

vid ett enkelt bord

en ynklig man

i en enkel soffa

en enkel skivspelare

i ett enkelt hörn

sätter på en enkel låt,

tar en ynka öl

för att se dubbelt antar jag

Alltid skuggad

tänk vad tiden är lätt att glömma bort

småpratandes rör de sig utanför fönstret,

taxibilen står alltid där: taxametern nollställd inför det faktum att

allt är ett ögonblick

fönsterna, skitiga av sången i asfalten, släpper

inte in någon, precis som de hindrar

mig från att se ut

Du finns där. Anad. Bland skuggorna nedanför fönstret,

gatlyktan som flämtande kämpar för att utplåna det

mörker hon precis frammanat.

kastar ljus över oss

skuggor vi aldrig kommer undan

Hittade förra veckans onsdagsfyllediktning

man borde inte sova
bara för att natten faller på

låta den sippra genom fingrarna
allt skall ändå förgås

låt dagen gry i stillhet
bister
klar och grå

och slumra ej i onödan
tänk om klockan slår

satslösning

subjektiv kärlek,
som en ofullständig mening
älskar jag.
men saknar dig

att tala med ekot som bara lystrar till sin egen röst,
bara rida på ringarna på ytan
efter att själv ha ramlat i,
slippa undan,
för undan

att inkorporeras i staden,
likt tuggummit i asfalten.

Måndagen fann en favorit i repris

efter jobbet
spyr smälta tennsoldater över sprängda modellplan
leker mamma, pappa, barn med kassörskan på Ica

ligger bara där
omsorgsfullt målade
gula och blå

Torsdag

Att jaga sin egen skugga
genom staden en natt.

Att fly alla tankar,
utan en tanke på
de tankar man borde haft

Mitt stigmatiserade hjärta
alltid i otakt med omgivningen

Tisdag

Tiden faller långsamt från himlen,
lägger sig som en matta över asfalten.
Tick-tack mot fönstret slår den

ner mig

Onsdag

dagen flyr
och den sjunkande solen rör havet
till ett grått skummande vansinne

Och så,
ödslig frid
Och så,
ljuspelare förvirrat flyende
längs vägarna

På natten
min puls mot din,
vissheten om att vi fötts bara för att leva,
endast för att dö.