*

Man har sett så mycket
av evigheten ändå

fyllt lungorna till bristningsgränsen

strålande från mitt bröst
ett allt

andas ut
åh, fladdrande ljus
släck mig!

* (remake, någon hade rätt en gång)

du är marken jag går på om morgonen
nynnandes på en ödets ironi,
en mardrömssymfoni om
ett hjärta i vila,
gömt mellan raderna,
glömt mellan nätterna

Du är den annalkande dagen,
ett sätt att inte gå itu,
att inte förtvivlat
söka efter gåtan
till svaret du redan har

Du är allt vi aldrig visste,
min skakande hand och
din motståndets mask som
delar mig mitt itu
nu ser du precis hur gammal jag är.

*

Och min axel ömmar efter dig.

*

där är solen som bränner, fastnaglad på himlen
det är vi som snurrar säger dom och det är tiden, det är rymden och
allt som spricker i värmen är vårt

allt det som rämnar är bara tid och rum

.

din hand mot min heta panna
spricker

mitt arbetslösa hjärta
och klockan är fyra där just jag sitter och där just det
som skräms
är just det
som vi aldrig kunde vara

glasbiten på stranden och det faktum
att den är mjuk
men delad
vass

.

trafiken har vaknat nu

regnet slutat slå mot fönstret

det som skänkte mig ro är borta,

åskviggarna som färgade ditt hår och

tro blir till antaganden blir till fakta

det som är stort i mig

är inget i dig

lånade ord är allt jag förmår

och gatlyktan stryker ditt hår,

väcker mig i sömnen.

.

För första gången

och den sista

lever jag

vinden rör dig men

dikten dröjer sig kvar

i mig

finns inte

i dig

är den mitt hjärta som stannar

. (Tack Tomas)

svaret ligger i rännstenen

dit ingen ser

där din cykel ligger begravd

bara en halvmåne som sticker upp

som ett fragment av det som kunde varit

som texten jag målade då jag vaknade inatt

den tiden på dygnet då alltet omfamnas,

men förloras i otrygg sömn,

färdiga drömmar

där allt ligger i rännstenen,


och jag säger inget, till ingen nytta

. (Tack Gunnar)

regnet stiger i mig och

åskan slocknar långsamt på himlen

sträcker ut sig på marken

vinden breder ut sina vingar

sluter dig i dem och

mina lungor exploderar

varje sömnlöst andetag

blinda för ljuset

dömda till livet

att vanka av och an

enough already! dags att lägga denna till handlingarna.

Det är söndagkväll och jag tänker

 att du ska komma och fylla i sprickorna i fundamentet
du ska vara det där mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver,

det som när allt kommer omkring betyder något och
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, som en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.

för sent insåg jag mitt misstag,

 vaknade av bussens trötta stön och pensionären som desperat

försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka  men insåg det lönlösa i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel  frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner

som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det

*

går alltid vilse i

all tid och allt rum och

sträcker på mig ibland, känner

min lägenhet är för liten att slarva bort sig i egentligen,

men den är stor nog för att rymma dig, stor

nog att rymma oss och därför

är den stor nog att rymma, stor nog

att försvinna i

och du såg mig idag och jag dig men

jag fortsatte läsa, för det är nog

det enda jag egentligen kan

jag har alltid läst bättre än jag skrivit

betraktat bättre än jag deltagit

där är solen som bränner, fastnaglad på himlen

det är vi som snurrar säger dom och det är tiden, det är rymden och

allt som spricker i värmen är vårt

allt det som rämnar är bara tid och rum

*

en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på
så som vissa gör
jag tror på den torra huden
de avbitna naglarna

dina avgnagda ben

korslagda armars motstånd

dom spricker så lätt nu

och din tunna, transparenta hy

kysser ditt vilande hjärta

smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill