1,2,3

Ibland tror jag att du ska komma, fylla i sprickorna i fundamentet
du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som
när allt kommer omkring
betyder något
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.

för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar
av bussens trötta stön; pensionären som
desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka, men insåg det lönlösa
i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner
som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det

men hon, min siamesiska tvilling
hon följer mig blint; låter mig använda henne mot dig,
gång efter gång, vill egentligen
låta det blixtra till i skallen
låta dig ta form
vill helst återföra dig till det där mellanrummet,
låta dikten anta abstraktare former
känner mig liksom säkrare ju längre från den jag är,
den skall bara anas i tomrummen
ord är döda, det är luften som ger dem liv
och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet

*

minns knappt när jag såg dig sist
i minnesbilden är du ett ljust tomrum
mot en fond av svensk sommar
en gräsmatta
full av mjuk mossa
ett rangligt bord
dukat med morsans finporslin
jag måste ha varit fyra eller fem,
det var den gången jag tjatade mig till det sista
det sista i farsans konjaksglas
det tog tjugo år innan jag drack konjak igen
antar att det blev tid att glömma

mitt i bilden, du en ljus låga
förtär långsamt bilden,
jag minns att jag förtvivlad, skamsen
inte kunde minnas den en gång
nu är det bara du som saknas,
bara du som brinner
gräsmattan är fortfarande
full av mjuk mossa
bordet är fortfarande rangligt
och morsan har fortfarande kvar sitt finporslin
jag blir snart trettio
trettio och om tjugo år
hoppas jag minnas att jag mindes en gång


”Och lågan stiger... det är som om blommorna
trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.”

*

en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på,
så som vissa gör
jag tror på den torra huden,
de avbitna naglarna
smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill

Jag finns till därför att

du gör det

därför att

markerna spirar och

spricker; du finns till

därför att jag gör det

därför att jag förlåter,

men stör ej,

mina korslagda ben i skuggan,

din dans i solljus och

vi finns till därför att

dom gör det.

Ibland tror jag att du ska komma, fylla i sprickorna i fundamentet

du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som

när allt kommer omkring

betyder något

jag förnam dig idag på bussen

då den passerade Kronprinsen, men jag var alltför upptagen

funderade på hur de som bor där känner det nu när

någon har byggt ett högre hus.


för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar

av bussens trötta stön; pensionären som

desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret

försökte vinka, men insåg det lönlösa

i att vinka åt någon lika blind


att låta det blixtra till i skallen

att ge dig form

vill helst återföra dig till det där mellanrummet,

låta dikten anta abstraktare former

känner mig liksom säkrare ju längre från verkligheten jag är,

den skall bara anas i tomrummen

ord är döda, det är luften som ger dem liv.


Och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet

Plötsligt pekar hon

mot himlen med sin vita käpp


"Jag känner mig sådär ibland"

Tittar upp och ser

stora sjok av mörka fåglar som

skymmer min sikt

flaxar frenetiskt mot vinden,

som perfekt matchar kraften i deras vingslag

singlar utmattade ner

som snöflingor från nattsvart himmel

var och en unik

strountes samma

Men bara ord,

vem släppte in dom?

döda, ur grav, i grav

griper om min hals

möter en ny höst


Men bara ord,

sover, andas i dig

resonerar i mig

delar medvetandet itu

finner mening hos någon annan


Men bara ord,

nakna, vibrerar i kylan

i oss, finner botten

i allt och inget,

mening i sin omgivning

mening, men bara ord

Det känns liksom i andningen. Hur allt närmar sig, sluter sig sakta.
Försöker hålla mig kvar, men jag har aldrig kunnat.
Vinterkylan tränger in genom fönsterspringan med dofter av cirklar sedan länge slutna.
Berör mig. Illa. Undflyr fortfarande min.

Enkel

en enkel säng

i ett enkelt hem

en enkel tandborste

en enkel stol

vid ett enkelt bord

en ynklig man

i en enkel soffa

en enkel skivspelare

i ett enkelt hörn

sätter på en enkel låt,

tar en ynka öl

för att se dubbelt antar jag

Alltid skuggad

tänk vad tiden är lätt att glömma bort

småpratandes rör de sig utanför fönstret,

taxibilen står alltid där: taxametern nollställd inför det faktum att

allt är ett ögonblick

fönsterna, skitiga av sången i asfalten, släpper

inte in någon, precis som de hindrar

mig från att se ut

Du finns där. Anad. Bland skuggorna nedanför fönstret,

gatlyktan som flämtande kämpar för att utplåna det

mörker hon precis frammanat.

kastar ljus över oss

skuggor vi aldrig kommer undan

Hittade förra veckans onsdagsfyllediktning

man borde inte sova
bara för att natten faller på

låta den sippra genom fingrarna
allt skall ändå förgås

låt dagen gry i stillhet
bister
klar och grå

och slumra ej i onödan
tänk om klockan slår

satslösning

subjektiv kärlek,
som en ofullständig mening
älskar jag.
men saknar dig