din hand mot min heta panna
spricker
mitt arbetslösa hjärta
och klockan är fyra där just jag sitter och där just det
som skräms
är just det
som vi aldrig kunde vara
glasbiten på stranden och det faktum
att den är mjuk
men delad
vass
onsdag 14 september 2011
lördag 25 juni 2011
.
trafiken har vaknat nu
regnet slutat slå mot fönstret
det som skänkte mig ro är borta,
åskviggarna som färgade ditt hår och
tro blir till antaganden blir till fakta
det som är stort i mig
är inget i dig
lånade ord är allt jag förmår
och gatlyktan stryker ditt hår,
väcker mig i sömnen.
regnet slutat slå mot fönstret
det som skänkte mig ro är borta,
åskviggarna som färgade ditt hår och
tro blir till antaganden blir till fakta
det som är stort i mig
är inget i dig
lånade ord är allt jag förmår
och gatlyktan stryker ditt hår,
väcker mig i sömnen.
onsdag 15 juni 2011
.
För första gången
och den sista
lever jag
vinden rör dig men
dikten dröjer sig kvar
i mig
finns inte
i dig
är den mitt hjärta som stannar
och den sista
lever jag
vinden rör dig men
dikten dröjer sig kvar
i mig
finns inte
i dig
är den mitt hjärta som stannar
. (Tack Tomas)
svaret ligger i rännstenen
dit ingen ser
där din cykel ligger begravd
bara en halvmåne som sticker upp
som ett fragment av det som kunde varit
som texten jag målade då jag vaknade inatt
den tiden på dygnet då alltet omfamnas,
men förloras i otrygg sömn,
färdiga drömmar
där allt ligger i rännstenen,
och jag säger inget, till ingen nytta
dit ingen ser
där din cykel ligger begravd
bara en halvmåne som sticker upp
som ett fragment av det som kunde varit
som texten jag målade då jag vaknade inatt
den tiden på dygnet då alltet omfamnas,
men förloras i otrygg sömn,
färdiga drömmar
där allt ligger i rännstenen,
och jag säger inget, till ingen nytta
tisdag 7 juni 2011
. (Tack Gunnar)
regnet stiger i mig och
åskan slocknar långsamt på himlen
sträcker ut sig på marken
vinden breder ut sina vingar
sluter dig i dem och
mina lungor exploderar
varje sömnlöst andetag
blinda för ljuset
dömda till livet
att vanka av och an
åskan slocknar långsamt på himlen
sträcker ut sig på marken
vinden breder ut sina vingar
sluter dig i dem och
mina lungor exploderar
varje sömnlöst andetag
blinda för ljuset
dömda till livet
att vanka av och an
tisdag 10 maj 2011
enough already! dags att lägga denna till handlingarna.
Det är söndagkväll och jag tänker
att du ska komma och fylla i sprickorna i fundamentet
du ska vara det där mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver,
du ska vara det där mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver,
det som när allt kommer omkring betyder något och
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, som en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.
för sent insåg jag mitt misstag,
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, som en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.
för sent insåg jag mitt misstag,
vaknade av bussens trötta stön och pensionären som desperat
försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka men insåg det lönlösa i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner
försökte vinka men insåg det lönlösa i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner
som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det
*
går alltid vilse i
all tid och allt rum och
sträcker på mig ibland, känner
min lägenhet är för liten att slarva bort sig i egentligen,
men den är stor nog för att rymma dig, stor
nog att rymma oss och därför
är den stor nog att rymma, stor nog
att försvinna i
och du såg mig idag och jag dig men
jag fortsatte läsa, för det är nog
det enda jag egentligen kan
jag har alltid läst bättre än jag skrivit
betraktat bättre än jag deltagit
där är solen som bränner, fastnaglad på himlen
det är vi som snurrar säger dom och det är tiden, det är rymden och
allt som spricker i värmen är vårt
allt det som rämnar är bara tid och rum
*
en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på
så som vissa gör
jag tror på den torra huden
de avbitna naglarna
en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på
så som vissa gör
jag tror på den torra huden
de avbitna naglarna
dina avgnagda ben
korslagda armars motstånd
dom spricker så lätt nu
och din tunna, transparenta hy
kysser ditt vilande hjärta
smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill
torsdag 14 april 2011
Och jag är en varlig jävel, Robin :)
*
Jag är
en varlig jävel;
husen slipper mina
skumma blickar övervaka
där jag stryker längs
husväggarna
i din stad
*
torsdag 7 april 2011
årsringar
Du är marken jag går på och Morgonen nynnandes
på en ödets ironi, en mardrömssymfoni om
ett hjärta i vila, gömt mellan raderna, glömt
mellan nätterna Du är den annalkande
dagen, ett sätt att inte gå itu, att inte förtvivlat
Söka efter gåtan till svaret du redan har Du är
allt vi aldrig visste, min skakande hand och Din
moståndets mask som delar mig mitt itu Nu ser
du precis hur gammal jag är.
på en ödets ironi, en mardrömssymfoni om
ett hjärta i vila, gömt mellan raderna, glömt
mellan nätterna Du är den annalkande
dagen, ett sätt att inte gå itu, att inte förtvivlat
Söka efter gåtan till svaret du redan har Du är
allt vi aldrig visste, min skakande hand och Din
moståndets mask som delar mig mitt itu Nu ser
du precis hur gammal jag är.
onsdag 6 april 2011
1,2,3
Ibland tror jag att du ska komma, fylla i sprickorna i fundamentet
du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som
när allt kommer omkring
betyder något
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.
för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar
av bussens trötta stön; pensionären som
desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka, men insåg det lönlösa
i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner
som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det
men hon, min siamesiska tvilling
hon följer mig blint; låter mig använda henne mot dig,
gång efter gång, vill egentligen
låta det blixtra till i skallen
låta dig ta form
vill helst återföra dig till det där mellanrummet,
låta dikten anta abstraktare former
känner mig liksom säkrare ju längre från den jag är,
den skall bara anas i tomrummen
ord är döda, det är luften som ger dem liv
och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet
*
minns knappt när jag såg dig sist
i minnesbilden är du ett ljust tomrum
mot en fond av svensk sommar
en gräsmatta
full av mjuk mossa
ett rangligt bord
dukat med morsans finporslin
jag måste ha varit fyra eller fem,
det var den gången jag tjatade mig till det sista
det sista i farsans konjaksglas
det tog tjugo år innan jag drack konjak igen
antar att det blev tid att glömma
mitt i bilden, du en ljus låga
förtär långsamt bilden,
jag minns att jag förtvivlad, skamsen
inte kunde minnas den en gång
nu är det bara du som saknas,
bara du som brinner
gräsmattan är fortfarande
full av mjuk mossa
bordet är fortfarande rangligt
och morsan har fortfarande kvar sitt finporslin
jag blir snart trettio
trettio och om tjugo år
hoppas jag minnas att jag mindes en gång
”Och lågan stiger... det är som om blommorna
trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.”
*
en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på,
så som vissa gör
jag tror på den torra huden,
de avbitna naglarna
smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill
du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som
när allt kommer omkring
betyder något
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.
för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar
av bussens trötta stön; pensionären som
desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka, men insåg det lönlösa
i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner
som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det
men hon, min siamesiska tvilling
hon följer mig blint; låter mig använda henne mot dig,
gång efter gång, vill egentligen
låta det blixtra till i skallen
låta dig ta form
vill helst återföra dig till det där mellanrummet,
låta dikten anta abstraktare former
känner mig liksom säkrare ju längre från den jag är,
den skall bara anas i tomrummen
ord är döda, det är luften som ger dem liv
och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet
*
minns knappt när jag såg dig sist
i minnesbilden är du ett ljust tomrum
mot en fond av svensk sommar
en gräsmatta
full av mjuk mossa
ett rangligt bord
dukat med morsans finporslin
jag måste ha varit fyra eller fem,
det var den gången jag tjatade mig till det sista
det sista i farsans konjaksglas
det tog tjugo år innan jag drack konjak igen
antar att det blev tid att glömma
mitt i bilden, du en ljus låga
förtär långsamt bilden,
jag minns att jag förtvivlad, skamsen
inte kunde minnas den en gång
nu är det bara du som saknas,
bara du som brinner
gräsmattan är fortfarande
full av mjuk mossa
bordet är fortfarande rangligt
och morsan har fortfarande kvar sitt finporslin
jag blir snart trettio
trettio och om tjugo år
hoppas jag minnas att jag mindes en gång
”Och lågan stiger... det är som om blommorna
trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.”
*
en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på,
så som vissa gör
jag tror på den torra huden,
de avbitna naglarna
smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill
lördag 26 mars 2011
måndag 28 februari 2011
Ibland tror jag att du ska komma, fylla i sprickorna i fundamentet
du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som
när allt kommer omkring
betyder något
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade Kronprinsen, men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.
för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar
av bussens trötta stön; pensionären som
desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka, men insåg det lönlösa
i att vinka åt någon lika blind
att låta det blixtra till i skallen
att ge dig form
vill helst återföra dig till det där mellanrummet,
låta dikten anta abstraktare former
känner mig liksom säkrare ju längre från verkligheten jag är,
den skall bara anas i tomrummen
ord är döda, det är luften som ger dem liv.
Och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet
du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som
när allt kommer omkring
betyder något
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade Kronprinsen, men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.
för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar
av bussens trötta stön; pensionären som
desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka, men insåg det lönlösa
i att vinka åt någon lika blind
att låta det blixtra till i skallen
att ge dig form
vill helst återföra dig till det där mellanrummet,
låta dikten anta abstraktare former
känner mig liksom säkrare ju längre från verkligheten jag är,
den skall bara anas i tomrummen
ord är döda, det är luften som ger dem liv.
Och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet
måndag 21 februari 2011
strountes samma
Men bara ord,
vem släppte in dom?
döda, ur grav, i grav
griper om min hals
möter en ny höst
Men bara ord,
sover, andas i dig
resonerar i mig
delar medvetandet itu
finner mening hos någon annan
Men bara ord,
nakna, vibrerar i kylan
i oss, finner botten
i allt och inget,
mening i sin omgivning
mening, men bara ord
vem släppte in dom?
döda, ur grav, i grav
griper om min hals
möter en ny höst
Men bara ord,
sover, andas i dig
resonerar i mig
delar medvetandet itu
finner mening hos någon annan
Men bara ord,
nakna, vibrerar i kylan
i oss, finner botten
i allt och inget,
mening i sin omgivning
mening, men bara ord
fredag 18 februari 2011
fredag 11 februari 2011
Enkel
en enkel säng
i ett enkelt hem
en enkel tandborste
en enkel stol
vid ett enkelt bord
en ynklig man
i en enkel soffa
en enkel skivspelare
i ett enkelt hörn
sätter på en enkel låt,
tar en ynka öl
för att se dubbelt antar jag
i ett enkelt hem
en enkel tandborste
en enkel stol
vid ett enkelt bord
en ynklig man
i en enkel soffa
en enkel skivspelare
i ett enkelt hörn
sätter på en enkel låt,
tar en ynka öl
för att se dubbelt antar jag
torsdag 10 februari 2011
Alltid skuggad
tänk vad tiden är lätt att glömma bort
småpratandes rör de sig utanför fönstret,
taxibilen står alltid där: taxametern nollställd inför det faktum att
allt är ett ögonblick
fönsterna, skitiga av sången i asfalten, släpper
inte in någon, precis som de hindrar
mig från att se ut
Du finns där. Anad. Bland skuggorna nedanför fönstret,
gatlyktan som flämtande kämpar för att utplåna det
mörker hon precis frammanat.
kastar ljus över oss
skuggor vi aldrig kommer undan
småpratandes rör de sig utanför fönstret,
taxibilen står alltid där: taxametern nollställd inför det faktum att
allt är ett ögonblick
fönsterna, skitiga av sången i asfalten, släpper
inte in någon, precis som de hindrar
mig från att se ut
Du finns där. Anad. Bland skuggorna nedanför fönstret,
gatlyktan som flämtande kämpar för att utplåna det
mörker hon precis frammanat.
kastar ljus över oss
skuggor vi aldrig kommer undan
tisdag 8 februari 2011
Hittade förra veckans onsdagsfyllediktning
man borde inte sova
bara för att natten faller på
låta den sippra genom fingrarna
allt skall ändå förgås
låt dagen gry i stillhet
bister
klar och grå
och slumra ej i onödan
tänk om klockan slår
bara för att natten faller på
låta den sippra genom fingrarna
allt skall ändå förgås
låt dagen gry i stillhet
bister
klar och grå
och slumra ej i onödan
tänk om klockan slår
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)