Måndagen fann en favorit i repris

efter jobbet
spyr smälta tennsoldater över sprängda modellplan
leker mamma, pappa, barn med kassörskan på Ica

ligger bara där
omsorgsfullt målade
gula och blå

Torsdag

Att jaga sin egen skugga
genom staden en natt.

Att fly alla tankar,
utan en tanke på
de tankar man borde haft

Mitt stigmatiserade hjärta
alltid i otakt med omgivningen

Tisdag

Tiden faller långsamt från himlen,
lägger sig som en matta över asfalten.
Tick-tack mot fönstret slår den

ner mig

Onsdag

dagen flyr
och den sjunkande solen rör havet
till ett grått skummande vansinne

Och så,
ödslig frid
Och så,
ljuspelare förvirrat flyende
längs vägarna

På natten
min puls mot din,
vissheten om att vi fötts bara för att leva,
endast för att dö.

Tisdag

Går så lätt,
som vore marken känslig, skör.
Skulle allting rasa,
skulle alla?

I själva verket är det skuret en horisont framför mig.
Varje steg blir brantare,
med all rätt! Men vems?

Den tunna tunna skäran där.
Inget ryms, men allt.

Måndag och föregående vecka sammanfattningsvis.

Ibland tröstlös som ett barn
låter jag påskina att
det som blivit fött
har jag tröttnat på en gång

Allt som var och vore
allt vi bör och borde
som ett barn i famn en gång
ett ekots dystra sång

Att tyda rytmen
att läsa pulsen
att förbli levande och död
i samma mening
Är all mening

Söndagen togs för given

Med bokhyllan lyft som en sköld och staccato i högernäven pulserar blodet i halsen, i skriet från vildmarken göms det som kommer fram i tö. I snö alltså. Pulsar fram, från flera halsar och en körsvenne som fegt flyr undan hans vilda vibrato. Låt honom nu vila. Han som har tagit på sig martyrskapet i egenskap av narrarnas konung, låt honom vila. Han som brände flaggan på Iwo Jima, fågelskiten som landar på Gorbatjov. Världen, värden, honnör för värden, den ohygglige.

Lördag likaså

Min herre, O stora, du som haver barnen kär, hur kommer det sig att du så illa i pyjamas klär? Har dina stråkar mist all sin sanningshalt? Basunerar, bombarderar, Pomp and Circumstance
klär mig i fjäderskrud och balanserar på roten till allt ont. Trevande, trippande, trappande, trullande musketörer tre och en fransos.

Fredag försvann

Stilla natt, hur är det fatt? En ros utsprungen, jycke bortsprungen, bråck på pungen. Slarvigt att sådant inte finnes i tid då smärtan och svärtan gör sig illa på papper. Paper cut, lite matt. Brinner busken där borta? Ring brandkåren! Femton afrikanska nätter senare var han åter uppstånden men alltjämt nere för räkning.

Torsdag

i höstens bleka, kalla natt

ett eko 

som förlorat sin källa

du bleka fina, vålnadsstilla skugga

rör mig

eller låt mig vara

ljudlös sång som klingar ut

en siluett

och inget mera

Onsdag

Blott en dag, ett ögonblick i sönder

Tisdag II

målar dig, ordlös
av död, ur kärlek
sänker volymen
för att slippa höra mig tala

Tisdag

leende
i dig ryms livet
den enda betydelsefulla tonen
ena sidan natten är den min
och
att dö vore bara en ursäkt för att inte leva

Måndag

i nattens tröstlösa ljus, ekots dystra sång
    liksom ett stadens brutna ackord,
tre brutna ryggar

balansakten, den slumpartade symmetrin
tydandet av rytmen och
    vill jag gärna tro
pulsen; det som var och vore,

fast vår enda verklighet är morgondag
min enda verklighet är skönhet
vår enda verklighet
    vars stråkar mist sin sanningshalt.