Ekan flyter

.

2011-09-14T04:30:00.000+02:00

din hand mot min heta panna
spricker

mitt arbetslösa hjärta
och klockan är fyra där just jag sitter och där just det
som skräms
är just det
som vi aldrig kunde vara

glasbiten på stranden och det faktum
att den är mjuk
men delad
vass

.

2011-09-03T18:19:00.001+02:00

höst och

teven som enda element

katodstrålande värme till mitt

bröst,

martin timells stackars lurade medelklass som

gråter

och politiker som

gråter ut

grattis hjärnstammen, nu har dressman öppnat en butik i din stad

.

2011-06-25T13:29:00.002+02:00

trafiken har vaknat nu

regnet slutat slå mot fönstret

det som skänkte mig ro är borta,

åskviggarna som färgade ditt hår och

tro blir till antaganden blir till fakta

det som är stort i mig

är inget i dig

lånade ord är allt jag förmår

och gatlyktan stryker ditt hår,

väcker mig i sömnen.

.

2011-06-15T02:31:00.001+02:00

För första gången

och den sista

lever jag

vinden rör dig men

dikten dröjer sig kvar

i mig

finns inte

i dig

är den mitt hjärta som stannar

. (Tack Tomas)

2011-06-15T01:54:00.008+02:00

svaret ligger i rännstenen

dit ingen ser

där din cykel ligger begravd

bara en halvmåne som sticker upp

som ett fragment av det som kunde varit

som texten jag målade då jag vaknade inatt

den tiden på dygnet då alltet omfamnas,

men förloras i otrygg sömn,

färdiga drömmar

där allt ligger i rännstenen,

och jag säger inget, till ingen nytta

. (Tack Gunnar)

2011-06-07T11:37:00.001+02:00

regnet stiger i mig och

åskan slocknar långsamt på himlen

sträcker ut sig på marken

vinden breder ut sina vingar

sluter dig i dem och

mina lungor exploderar

varje sömnlöst andetag

blinda för ljuset

dömda till livet

att vanka av och an

enough already! dags att lägga denna till handlingarna.

2011-05-10T22:50:00.003+02:00

Det är söndagkväll och jag tänker

att du ska komma och fylla i sprickorna i fundamentet
du ska vara det där mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver,

det som när allt kommer omkring betyder något och
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, som en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.

för sent insåg jag mitt misstag,

vaknade av bussens trötta stön och pensionären som desperat

försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka men insåg det lönlösa i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner

som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det

går alltid vilse i

all tid och allt rum och

sträcker på mig ibland, känner

min lägenhet är för liten att slarva bort sig i egentligen,

men den är stor nog för att rymma dig, stor

nog att rymma oss och därför

är den stor nog att rymma, stor nog

att försvinna i

och du såg mig idag och jag dig men

jag fortsatte läsa, för det är nog

det enda jag egentligen kan

jag har alltid läst bättre än jag skrivit

betraktat bättre än jag deltagit

där är solen som bränner, fastnaglad på himlen

det är vi som snurrar säger dom och det är tiden, det är rymden och

allt som spricker i värmen är vårt

allt det som rämnar är bara tid och rum

*

en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på
så som vissa gör
jag tror på den torra huden
de avbitna naglarna

dina avgnagda ben

korslagda armars motstånd

dom spricker så lätt nu

och din tunna, transparenta hy

kysser ditt vilande hjärta

smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill

Och jag är en varlig jävel, Robin :)

2011-04-14T15:57:00.000+02:00

Jag är

en varlig jävel;

husen slipper mina

skumma blickar övervaka

där jag stryker längs

husväggarna

i din stad

årsringar

2011-04-07T23:04:00.002+02:00

Du är marken jag går på och Morgonen nynnandes
på en ödets ironi, en mardrömssymfoni om
ett hjärta i vila, gömt mellan raderna, glömt
mellan nätterna Du är den annalkande
dagen, ett sätt att inte gå itu, att inte förtvivlat
Söka efter gåtan till svaret du redan har Du är
allt vi aldrig visste, min skakande hand och Din
moståndets mask som delar mig mitt itu Nu ser
du precis hur gammal jag är.

1,2,3

2011-04-06T19:11:00.000+02:00

Ibland tror jag att du ska komma, fylla i sprickorna i fundamentet
du som är mellanrummet mellan raderna i allt jag skriver, det som
när allt kommer omkring
betyder något
jag förnam dig idag på bussen
då den passerade kronprinsen, en ljuspunkt i periferin
men jag var alltför upptagen
funderade på hur de som bor där känner det nu när
någon har byggt ett högre hus.

för sent insåg jag mitt misstag, vaknade ur mina tankar
av bussens trötta stön; pensionären som
desperat försökte finna sin plats i det krängande vidundret
försökte vinka, men insåg det lönlösa
i att vinka åt någon lika blind
istället pekar hon mot himlen med sin vita käpp
jag tittar upp och ser en liten fågel frenetiskt
stillstående flaxa; vinden matchar precist vingslag för vingslag
och "jag känner mig sådär ibland" förklarar hon
singlar utmattad ner
som en snöflinga från morgongrå himmel
var och en unik sägs det

men hon, min siamesiska tvilling
hon följer mig blint; låter mig använda henne mot dig,
gång efter gång, vill egentligen
låta det blixtra till i skallen
låta dig ta form
vill helst återföra dig till det där mellanrummet,
låta dikten anta abstraktare former
känner mig liksom säkrare ju längre från den jag är,
den skall bara anas i tomrummen
ord är döda, det är luften som ger dem liv
och en dag trodde jag att du skulle komma och laga sprickorna i fundamentet

*

minns knappt när jag såg dig sist
i minnesbilden är du ett ljust tomrum
mot en fond av svensk sommar
en gräsmatta
full av mjuk mossa
ett rangligt bord
dukat med morsans finporslin
jag måste ha varit fyra eller fem,
det var den gången jag tjatade mig till det sista
det sista i farsans konjaksglas
det tog tjugo år innan jag drack konjak igen
antar att det blev tid att glömma

mitt i bilden, du en ljus låga
förtär långsamt bilden,
jag minns att jag förtvivlad, skamsen
inte kunde minnas den en gång
nu är det bara du som saknas,
bara du som brinner
gräsmattan är fortfarande
full av mjuk mossa
bordet är fortfarande rangligt
och morsan har fortfarande kvar sitt finporslin
jag blir snart trettio
trettio och om tjugo år
hoppas jag minnas att jag mindes en gång

”Och lågan stiger... det är som om blommorna
trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.”

*

en av sprickorna går djupare än de andra
där saknar jag mina ögon
har inga armar eller ben
stirrar blint på händerna framför mig
linjerna har jag aldrig trott på,
så som vissa gör
jag tror på den torra huden,
de avbitna naglarna
smeker ärren ömt
och det är klart att du skulle kunna
men vet inte om jag vill

2011-03-26T14:53:00.000+01:00

Jag finns till därför att

du gör det

därför att

markerna spirar och

spricker; du finns till

därför att jag gör det

därför att jag förlåter,

men stör ej,

mina korslagda ben i skuggan,

din dans i solljus och

vi finns till därför att

dom gör det.

2011-02-28T23:19:00.000+01:00

2011-02-28T22:46:00.001+01:00

Plötsligt pekar hon

mot himlen med sin vita käpp

"Jag känner mig sådär ibland"

Tittar upp och ser

stora sjok av mörka fåglar som

skymmer min sikt

flaxar frenetiskt mot vinden,

som perfekt matchar kraften i deras vingslag

singlar utmattade ner

som snöflingor från nattsvart himmel

var och en unik

strountes samma

2011-02-21T18:59:00.000+01:00

Men bara ord,

vem släppte in dom?

döda, ur grav, i grav

griper om min hals

möter en ny höst

Men bara ord,

sover, andas i dig

resonerar i mig

delar medvetandet itu

finner mening hos någon annan

Men bara ord,

nakna, vibrerar i kylan

i oss, finner botten

i allt och inget,

mening i sin omgivning

mening, men bara ord

2011-02-18T01:06:00.000+01:00

Det känns liksom i andningen. Hur allt närmar sig, sluter sig sakta.
Försöker hålla mig kvar, men jag har aldrig kunnat.
Vinterkylan tränger in genom fönsterspringan med dofter av cirklar sedan länge slutna.
Berör mig. Illa. Undflyr fortfarande min.

Enkel

2011-02-11T10:26:00.000+01:00

en enkel säng

i ett enkelt hem

en enkel tandborste

en enkel stol

vid ett enkelt bord

en ynklig man

i en enkel soffa

en enkel skivspelare

i ett enkelt hörn

sätter på en enkel låt,

tar en ynka öl

för att se dubbelt antar jag

Alltid skuggad

2011-02-10T18:57:00.002+01:00

tänk vad tiden är lätt att glömma bort

småpratandes rör de sig utanför fönstret,

taxibilen står alltid där: taxametern nollställd inför det faktum att

allt är ett ögonblick

fönsterna, skitiga av sången i asfalten, släpper

inte in någon, precis som de hindrar

mig från att se ut

Du finns där. Anad. Bland skuggorna nedanför fönstret,

gatlyktan som flämtande kämpar för att utplåna det

mörker hon precis frammanat.

kastar ljus över oss

skuggor vi aldrig kommer undan

Hittade förra veckans onsdagsfyllediktning

2011-02-08T13:53:00.003+01:00

man borde inte sova
bara för att natten faller på

låta den sippra genom fingrarna
allt skall ändå förgås

låt dagen gry i stillhet
bister
klar och grå

och slumra ej i onödan
tänk om klockan slår

satslösning

2011-02-08T11:31:00.003+01:00

subjektiv kärlek,
som en ofullständig mening
älskar jag.
men saknar dig

2011-01-21T21:36:00.006+01:00

att tala med ekot som bara lystrar till sin egen röst,
bara rida på ringarna på ytan
efter att själv ha ramlat i,
slippa undan,
för undan

att inkorporeras i staden,
likt tuggummit i asfalten.

Måndagen fann en favorit i repris

2010-12-06T09:53:00.002+01:00

efter jobbet
spyr smälta tennsoldater över sprängda modellplan
leker mamma, pappa, barn med kassörskan på Ica

ligger bara där
omsorgsfullt målade
gula och blå

Torsdag

2010-12-02T01:25:00.003+01:00

Att jaga sin egen skugga
genom staden en natt.

Att fly alla tankar,
utan en tanke på
de tankar man borde haft

Mitt stigmatiserade hjärta
alltid i otakt med omgivningen

Tisdag

2010-11-23T02:01:00.002+01:00

Tiden faller långsamt från himlen,
lägger sig som en matta över asfalten.
Tick-tack mot fönstret slår den

ner mig

Onsdag

2010-11-17T00:01:00.001+01:00

dagen flyr
och den sjunkande solen rör havet
till ett grått skummande vansinne

Och så,
ödslig frid
Och så,
ljuspelare förvirrat flyende
längs vägarna

På natten
min puls mot din,
vissheten om att vi fötts bara för att leva,
endast för att dö.

Tisdag

2010-11-16T20:26:00.003+01:00

Går så lätt,
som vore marken känslig, skör.
Skulle allting rasa,
skulle alla?

I själva verket är det skuret en horisont framför mig.
Varje steg blir brantare,
med all rätt! Men vems?

Den tunna tunna skäran där.
Inget ryms, men allt.

Måndag och föregående vecka sammanfattningsvis.

2010-11-09T15:46:00.002+01:00

Ibland tröstlös som ett barn
låter jag påskina att
det som blivit fött
har jag tröttnat på en gång

Allt som var och vore
allt vi bör och borde
som ett barn i famn en gång
ett ekots dystra sång

Att tyda rytmen
att läsa pulsen
att förbli levande och död
i samma mening
Är all mening

Söndagen togs för given

2010-11-09T15:42:00.000+01:00

Med bokhyllan lyft som en sköld och staccato i högernäven pulserar blodet i halsen, i skriet från vildmarken göms det som kommer fram i tö. I snö alltså. Pulsar fram, från flera halsar och en körsvenne som fegt flyr undan hans vilda vibrato. Låt honom nu vila. Han som har tagit på sig martyrskapet i egenskap av narrarnas konung, låt honom vila. Han som brände flaggan på Iwo Jima, fågelskiten som landar på Gorbatjov. Världen, värden, honnör för värden, den ohygglige.

Lördag likaså

2010-11-09T15:40:00.005+01:00

Min herre, O stora, du som haver barnen kär, hur kommer det sig att du så illa i pyjamas klär? Har dina stråkar mist all sin sanningshalt? Basunerar, bombarderar, Pomp and Circumstance
klär mig i fjäderskrud och balanserar på roten till allt ont. Trevande, trippande, trappande, trullande musketörer tre och en fransos.

Fredag försvann

2010-11-09T15:40:00.002+01:00

Stilla natt, hur är det fatt? En ros utsprungen, jycke bortsprungen, bråck på pungen. Slarvigt att sådant inte finnes i tid då smärtan och svärtan gör sig illa på papper. Paper cut, lite matt. Brinner busken där borta? Ring brandkåren! Femton afrikanska nätter senare var han åter uppstånden men alltjämt nere för räkning.

Torsdag

2010-11-04T23:48:00.000+01:00

i höstens bleka, kalla natt

ett eko

som förlorat sin källa

du bleka fina, vålnadsstilla skugga

rör mig

eller låt mig vara

ljudlös sång som klingar ut

en siluett

och inget mera

Onsdag

2010-11-03T00:07:00.002+01:00

Blott en dag, ett ögonblick i sönder

Tisdag II

2010-11-02T22:59:00.003+01:00

målar dig, ordlös
av död, ur kärlek
sänker volymen
för att slippa höra mig tala

Tisdag

2010-11-02T18:14:00.002+01:00

leende
i dig ryms livet
den enda betydelsefulla tonen
ena sidan natten är den min
och
att dö vore bara en ursäkt för att inte leva

Måndag

2010-11-01T23:39:00.011+01:00

i nattens tröstlösa ljus, ekots dystra sång
    liksom ett stadens brutna ackord,
tre brutna ryggar

balansakten, den slumpartade symmetrin
tydandet av rytmen och
    vill jag gärna tro
pulsen; det som var och vore,

fast vår enda verklighet är morgondag
min enda verklighet är skönhet
vår enda verklighet
    vars stråkar mist sin sanningshalt.